Hur hamnade jag i Santa Barbara?

För att göra en lång historia kort; jag är född och uppvuxen i Ljungby, Småland och är till hälften svensk (pappa) och till hälften polsk (mamma). Gymnasiet gick jag i Växjö, där jag pluggade EST-Teater.  Efter gymnasiet drog jag iväg till Norge för att jobba första omgången.

Jag åkte till Florö, utanför Bergen och var där i 4-5 månader innan hemlängtan tog över. Jag åkte hem och började jobba på lite olika ställen men hamnade tillslut på Posten och blev kvar i tre år. Efter det var jag så less att jag sa upp mig och åkte till Norge igen, denna gången till Andöy, ca en timme utanför Narvik. Där blev jag kvar i nästan ett år. Efter det började jag resa runt på allvar med min bästa vän Ronnie.Jag har alltid älskat USA och har åkt runt i landet ett antal gånger men vi tog även en runda i Thailand. (Koh Samui)

Dykning på Koh Samui, Thailand

Nu började jag på allvar fundera över vad jag ville göra med mitt liv men vad gör man när man vill göra allt? Jag var minst sagt förvirrad.. Dock måste räkningarna betalas så jag tog jobb på en plastfabrik med ett riktigt grabbigt jobb som pressoperatör. Jag älskade det och avancerade fort till både gruppledare och ansvarig för allt och inget. Här beslutade mig för att jag ville jobba med produktionsteknik. Jag ansökte till en 2 år lång utbildning i produktionsteknik.

My BFF! :)

Samtidigt åkte jag jorden runt, återigen med min bästa vän, Ronnie. Vi började i USA och bilade i 3 veckor, sedan vidare till Tahiti, Cook- öarna, Nya Zeeland, Australien, Singapore och slutligen Sydafrika. Vi var iväg i nästan 4 månader och fick uppleva sjukt mycket.   Jag fick mitt antagningsbesked via email när jag satt på ett internet- café i Australien och när jag kom tillbaka från resan väntade skolan.

Efter två år gick jag ut som fullfjädrad produktionstekniker och vid det laget hade min gamla plastfabrik återanställt mig under den titeln. Jag jobbade som Lean- ansvarig och problemlösare på heltid. Typ 12 timmar om dagen dvs.



Våren 2009 kom beskedet att den 100 år gamla fabriken skulle läggas ner och det innebar katastrof för de 150 personer som jobbat där i hela sitt liv, var i 60- årsåldern och aldrig gjort något annat. Jag vet egentligen inte hur det hände men på något sätt fick jag rollen som kurator/personalchef i detta kaos och jag fick ledningens välsignelse att ägna min tid åt att hjälpa dessa människor med coaching och CV- skrivning. Det var svårt att motivera denna grupp, men jag lyckades och den tacksamhet jag mottog var utöver något jag upplevt tidigare. De flesta av dem har idag nya jobb och många håller fortfarande kontakten. Här kom alltså anledningen till att jag bestämde mig för att plugga i USA. Jag visste fortfarande inte vad jag ville göra i livet och var återigen förvirrad.

Jag har alltid haft ett driv att starta eget och min kringflackande bakgrund ser jag som en positiv erfarenhet som gett mig insikt inom många olika områden. I flera år har jag sysslat med auktioner på Ebay osv. och jag har haft en miljon olika affärsidéer och egentligen fastnat för att jag inte kunnat välja en idé att vidareutveckla. Så jag ansökte till en utbildning i Entrepreneurship i Santa Barbara, via en känd svensk utbildningsförmedling, i fortsättningen kallad ”UTBILDAREN”. (Finns ingen anledning att definiera vilken) Jag visste det inte då, men det blev vändpunkten och grunden till min affärsidé och uppstarten av Asrus International!

Väl på plats i S.B. träffade jag Dave, min dåvarande hyresvärd, och det klassiska ”klicket” infann sig. Lyckan var gjord men då slutet för min utbildning började närma sig, så insåg vi båda att vi behövde gifta oss om vi ville fortsätta vara tillsammans. Vi träffades i Januari 2010 och bröllopet ägde rum i 11:e September samma år. Snacka om omtumlande! Han driver Active Student Housing, men även ett antal andra företag, och hinner inte med allt han tar sig för.



Förtrollande Santa Barbara

 Jag tog snabbt över rollen som administratör för Active Student Housing och har skött det sedan våren 2010. Det ger mig erfarenhet av studenter, svenska såväl som internationella och amerikanska. Eftersom jag inte har haft arbetstillstånd så har jag inte kunnat arbeta mot betalning och inte heller kunnat starta företag.
 
Så hur var det nu med Asrus International? Utan att gå in på detaljer så kan jag säga att jag, ihop med alla andra studenter som jag träffade unde tiden jag utbildade mig, var djupt missnöjda med UTBILDAREN. Vi blev grundlurade, så enkelt är det. 

Som jag sagt tidigare; jag är en problemlösare in i benmärgen, och insåg att det som UTBILDAREN gör kan göras så mycket bättre, och framförallt, billigare. Jag använde denna idé som projekt under hela skoltiden och när jag gick ut Santa Barbara City College, i december förra året, så hade jag ägnat ett år åt att finslipa min idé. Så, istället för att vara bitter så vill jag lösa problemet. I och med Asrus är det möjligt för svenska studenter att komma hit och plugga med en massa olika fördelar till ett pris som UTBILDAREN bara kan drömma om.



Santa Barbara City College
Business Center

 Hittills så har det inte funnits någon motsvarighet till UTBILDAREN. Eventuella konkurrenter erbjuder antingen en helt annan typ av service och/eller är inte lika omfattande i det du får hjälp med. UTBILDAREN har alltså ingen konkurrens och kan därmed ta betalt därefter. Du, som studerande, har inget alternativ utan måste lägga ut dessa fantasisummor eller göra allt på egen hand och riskera att inte lyckas, att bli lurad eller utnyttjad.

Men inte nu längre! :)



Inga lediga söndagar..

De allra flesta ser oftast fram emot helgen och de två lediga dagar som man kan ägna åt allt man tycker är kul, vad nu det än må vara..

Min situation är något omvänd. Som egen företagare så finns det inga lediga helger men istället får jag göra sådant jag tycker är kul under alla 7 dagar varje vecka! J I skrivandets stund så har jag ägnat hela söndagen åt att förbereda inför 1/11, då ett nytt projekt drar igång på min hemsida.

Företaget jag äger och driver, Asrus International, verkar som en concierge för studenter från hela världen som kommer till Santa Barbara för att plugga på college. Jag är ensam anställd och gör allt som behöver göras på egen hand.

Jag har själv gått igenom ett års studier på college här och efter avslutad utbildning i entreprenörsskap så har jag äntligen kommit igång med mitt första, förhoppningsvis inte sista, företag. Vi firar dessutom snart 1 år!



Snart 1 år gammalt!



Första året har gått bra, så tillvida att jag fortfarande finns och faktiskt har haft tillräckligt med kunder för att kunna härda ut vad som anses vara den riktigt tunga första perioden, där många nya företag går under. Nu hoppas jag att det fortsätter så och att det kommande året och nästa ska stärka min position på marknaden och att jag kan börja ana någon form av vinst på horisonten. Jag har pumpat in pengar i marknadsföring, vilket egentligen är min enda utgift (tack och lov) och mina investorer; mamma och Dave har varit mer än hjälpsamma. Jag hade inte funnits kvar utan all hjälp som jag har fått från så många.. Snart kommer återbetalningen – det lovar jag!

Det är lite skrämmande det här med nystartade företag och det krävs att man har is i magen om man ska reda ut månader av stiltje och endast utgifter i kontoutdraget.. Givetvis så ska man ju ha det faktum klart redan innan man startar och veta att ett företag sällan kan räkna med vinst under de första två- tre åren, om ens då. Jag är helt övertygad om att man inte får ut mer av något än vad man stoppar in och jag kör på till 150%, även under de allra slöaste perioder. Som jag ser det, så finns det alltid något att göra eller förbättra och det är jag som är ensam ansvarig för att se till att allt som kan göras görs, och på bästa sätt dessutom.

Allt hänger, i slutändan, på att försöka vara positiv varje dag och inte bli deppig när det är motigt.. Jag investerar ju trots allt inte bara pengar, utan hela mitt liv, i detta och kommer inte att ge upp i första taget. J



Active Student Housing
Castillo House



Under tiden som jag väntar på succéer så håller jag mig sysslesatt genom att administrera Daves studentboenden och jag är ensam ansvarig för marknadsföringen av båden dem och ålderdomshemmen.

Dessutom har jag ett helt hus (3 rum o kök) att hålla rent, gräsmattor och trädgård att sköta, minst tre mål mat om dagen att planera och tilllaga, tonvis med tvätt (fattar inte varifrån allt kommer..), kollibrier att koka socker-vatten åt, en man och, på senaste tiden, även en katt att passa upp på..

Life’s Good! J

En helt vanlig kväll med "Little L"

Under eftermiddagen igår, lördag, fick jag ett infall och blev sugen på att besöka vårt närmaste casino, Chumash Casino Resort i Santa Ynez Valley. Det är naturligtvis ett indianreservat och den lokala stammen driver casinot. Värt att notera är att Michael Jackson’s Neverland Ranch även ligger i detta område, inom gränserna för den lilla byn Santa Maria.

Vi brukar besöka casinot i Santa Ynez, av den enkla anledningen att det ligger betydligt närmare än Las Vagas, mitt favorittillhåll.. Vi har en 30- 45 minuters biltur till Chumash, 5 timmar till Vegas..

I vilket fall som helst, igår, då Dave kom hem efter en hel dags hårt och smutsigt slit med diverse igenproppade toaletter, duschar etc. (han äger fastigheter och gör alla jobb som en hyresvärd bör göra) så föreslog jag för honom att vi borde hitta på något roligt, Halloween- kvällen till ära, och då helst en visit till Santa Ynez..

Trots att han var trött och de flesta förmodligen hade sagt nej så var han genast med på noterna och resan skulle bli av. Härvid slutar lugnet och kaos infinner sig..

Dave föreslår att vi bjuder med...låt oss kalla henne för Lisa. (Då hon är en nuvarande klient, så håller jag hennes identitet hemlig)

Lite bakgrundsfakta, som hastigast; utöver helt vanliga hyresbostäder så äger och driver Dave 2 ålderdomshem för totalt 14 åldringar, samt 7 studentboenden för totalt 49 studenter. (Active Student Housing)

Lisa är en av de inneboende på ålderdomshemmet Peppers Estate, en grymt vacker herrgård i Montecito, ett område i Santa Barbara stad, känt för sin höga kändisfaktor. Här bor storheter som Oprah Winfrey, John Cleese, Don Johnson mfl. Nyligen hölls ett grandiost bröllop för Kim Kardashian bara något kvarter från Peppers.



The Peppers Estate

Lisa är ingen åldring, hon är förvisso över 50, men den stora anledningen till att hon bor på ett ålderdomshem är att hon lider av diverse psykologiska problem. Hon är helt enkelt inte kapabel att bo på egen hand. Tidigare, då hon har bott själv, så har hon blivit svindlad av folk som utgett sig för at vara vänner men som utnyttjat hennes sjukdom för att få pengar. Den skyddade miljön på Peppers förhindrar Lisa’s sk. ”vänner” från att få tillgång till henne för egen ekonomisk vinning.

Lisa är diagnostiserad som schizofren och mano- depressiv och hela hennes tillvaro styrs av ”röster”, ”okända, fast mycket kända familjemedlemmar”; hon är bl.a övertygad om att hennes mor är Englands drottningmoder och hennes far är en blandning mellan hennes riktiga far och antingen Barack Obama eller Bill Clinton.



Utöver det så gör hennes schizofrena manier henne till en monster- konsument eftersom hon har tillgång till en hel del pengar som hon sprider som gräs då hon är på ”bra” humör, alltså då hon är manisk. Hennes svackor är dock djupa och ibland spenderar hon 2 veckor storgråtandes på sitt rum och ingen ser skymten av henne alls. Alla hör henne dock, framförallt när hon bestämmer sig för att kasta ut sin nyinköpta TV eller laptop från sin balkong på andra våningen..

Innan Lisa blev sjuk så arbetade hon som läkare och kirurg(!!!) Det slutade abrupt i början på 90- talet då hon, av någon okänd anledning, hamnade i ”kemisk obalans” och man kom på henne med att skriva ut mediciner till sig själv. Sedan dess har hon fråntagits sin läkarlicens, varit inlagt på ett otroligt antal olika mentalsjukhus men alltid släppts fri igen, då hon inte räknas som ”farlig” eller tillräckligt ”störd” för att hamna i vadderad cell, vilket förmodligen blir nästa steg, då hon inte verkar bli bättre, snarare tvärtom.

Det finns, i dagsläget, inget som kan hjälpa henne då hon dels fullkomligt vägrar tro att det finns en bot på det hon har och dels vägrar följa läkares order eller ta emot någon som helst hjälp. Hon vet bättre, än den samlade läkarvetenskapen, vad hon lider av och vet också att det inte finns något att göra åt det.

Min teori är att hon blivit sexuellt utnyttjad som barn, förmodligen av sin egen far, men möjligtvis även av sin bror. Hon påstår själv att en del av detta stämmer men hon är högst otydlig vad gäller vad som egentligen är sant. Hon vill dels  lyfta ämnen och för det själv på tal, men samtidigt vill hon inte direkt prata om det när det väl är på tapeten, utan byter ämne. Det känns som att hon brottas enormt med verkligheten och hellre vill ersätta sina demoner, sin far, med ett känt ansikte istället, kanske för att skapa distans men fortfarande kunna relatera till något hon känner till. Samma med modern, som kanske har vetat om eventuellt sexuellt utnyttjande men inte gjort något åt saken eller skyddat henne.

Titt som tätt så hamnar Lisa i trubbel då hon ägnar sina nätter åt att ringa runt och maila/sms:a till olika instanser och bara ”släppa loss” sina manier.. Det slutar då med att polisen plockar upp henne och hon hamnar, om än tillfälligt, i tvångströja och nedsövd i ett par – tre dagar, till dess att hon lugnat ner sig.

Vid ett tillfälle kommunicerade Lisa med representanter för en konferens som skulle hållas i Washington och meddelade att hon skulle mörda Obama, som förväntades bevista konferensen. Dagen därpå fick Peppers besök av FBI (ja, riktiga FBI alltså!) som ville utreda vem som hotat mörda USA:s president från IP adressen de spårat till herrgården.. De insåg efter en kort intervju med Lisa att hon inte kunde anses som ett hot men varnade henne att om hon överhuvudtaget funderade på att boka en flybiljett någonstans, vart som helst, så skulle hon omedelbart bli arresterad.

Bortsett från alla dessa helt sjuka händelser, så är Lisa en rätt häftig person, något hon själv absolut förnekar, då hon anser sig vara ”the scum of the earth, värdelös och förtjänar att dö” osv. Hon är en begåvad glaskonstnär, helt oberoende, kör bil, är ungdomlig/ modern, ser relativt bra ut, är superintelligent, och har en härlig humor. Samtidigt kan hon dra i sig en veckoranson av de diverse tunga mediciner hon går på, ”eftersom det ju ändå är placebo”, på en och samma dag. Dessutom röker Lisa marjuana (helt lagligt naturligtvis), utskrivet av Dr. ”B”, den enda läkare som i dagsläget inte direkt vägrar ta emot henne som patient. Andra har ”sagt upp vänksapen” då hon, mitt på ljusa dagen, stuckit hål på deras bildäck och ristat in ”FUCK YOU” i lacken på deras bil med sina nycklar..

Hon kan bete sig helt ok ibland, trots att hon aldrig upphör höra röster, eller inbilla sig att hon har all världens mest obskyra sjukdomar samt har ett micro- chip inopererat i nacken, via vilket UFO:n håller koll på henne och sedan  hotar henne via TV:n.

Så, igår kväll skulle alltså Lisa bjudas med till Chumash Casino..



Vi åkte, i vanlig ordning, över till Peppers från vårt hus på Santa Barbara’s riviera för att byta fordon. Dave kör oftast runt i en av sina pick-up trucks men för att komma över berget till casinot så är en mindre bil lämpligare, därav skiftandet. Tanken var ju då även att plocka upp Lisa, i det fallet hon ville följa med. Vi har gjort trippen med henne tidigare och det har inte varit några problem. Visst uppfattas hon som konstig men inte ”störig” eller som någon fara.

Igår kväll hade hennes ”Lyckohjul” vad gäller humör, landat någonstans mellan början på en svacka men fortfarande i maniskt tillstånd. Hon har nyligen bytt sin gamla halvdöda Mercedes mot en snygg, svart och nyare modell av BMW och vi ville teståka denna till casinot. Lisa gick med på det och hon skulle dessutom köra oss dit, detta till Dave’s stora missnöje då han, i all uppenbar hemlighet ,hoppats på att få köra hennes vrålåk. Hon verkade irriterad och stressad och hennes röster och inbillningar fick henne att konstant utropa ”woooh”, ”shit”, ”did you see that?!” eller något annat då hon trodde sig ha sett en stjärna förvandlas till ett UFO, placerat där för att hota henne.

Det där gjorde oss inte så mycket då hon faktiskt körde sansat, höll hastigheter och även svängde där hon skulle..

Vi anlände till casinot och Dave och Lisa gick till kortspelen medan jag drog iväg mot mina favorit- slots, alltså de enarmade banditerna. Stället var packat med folk, vilket är helt normalt en lördagkväll. De enda dagarna då man fritt kan välja och vraka mellan spelen är måndagar och onsdagar, då indianer, mexikaner och andra spelmissbrukare förefaller vara hemma i sängen, råna banker eller, kanske möjligtvis, på sina arbeten.. (önsketänkande)



Dave med en av sina härliga "seniors", Patricia
(R.I.P)

 Överlag så gick det inget vidare för mig med spelen, men jag tycker att det är så roligt att spela att en förlust på 20-40 dollar inte spelar någon större roll. Det handlar ju trots allt om flera timmars underhållning för pengarna så, whatever!

Ett par gånger, under kvällens lopp, kom Dave förbi för att kolla hur det gick för mig samt meddela sin egna status samt Lisa’s. Inom den första timman så hade Lisa placerat sig vid ett av de dyrare Black Jack- borden, där man spelar om 15 – 20 dollar per ”hit” och snabbt förlorat över 300 dollar.. Hon var inte glad, meddelade Dave.. Han själv hade vunnit 100 dollar på samma spel och var hur nöjd som helst.. Undrar hur det gick till…hmmm… (what goes in – must come out, eller? ;)

Ett antal timmar senare så hade Lisa vunnit tillbaka lite för att sedan förlora allt igen. Hon var arg och irriterad. Sista gången Dave kom förbi så var det för att tala om att säkerhetsvakterna hade eskorterat Lisa till dörren och det nu alltså var dags att åka hem..

Dave fick äntligen sätta sig bakom ratten på den fräcka BMW:n och hemresan gick smärtfritt trots Lisa’s tydliga missnöje med kvällens händelser.. Hon begrep absolut inte varför säkerhetsvakterna hade ”förföljt” henne inne på casinot och varför hon blivit behandlad som ett olydigt barn, dels av dem men även av Dave. Hon var en aning tjurig, för att uttrycka det milt.

Vi släppte av Lisa (och hennes BMW) på Peppers innan vi åkte hem till oss. Vi kom hem runt halv ett på morgonen och gick och la oss.

Och så slutar sagan om en helt vanlig kväll ute med vår vän Lisa… Hon lär återkomma i framtida inlägg..

My sweetie..

Som nämdes i det första inlägget så händer det en massa saker i mitt liv, nästan jämt, som förmodligen skulle betecknas som absurda av de flesta. Merparten av dessa saker kretsar oftast kring min man, Dave.

Dave & Eliza
2010-09-11

Jag är alltså gift med en amerikan sedan lite mer än ett år tillbaka. Jag är 31 år gammal, svensk-polack och han amerikan, av irländsk härkomst och 55 år gammal. Nej, jag är ingen ”Hollywoodfru” eller gold digger.. Jag älskar honom på riktigt. Visst, han är rik men det tänker jag också bli – fast på egen hand. (Jag är alldeles för stolt för att acceptera något annat. Misstänker att min stolthet en dag kommer att bli mitt förfall såvida jag inte håller koll på den..)

Vi är tvillingsjälar ända in i benmärgen och erfarenheten med Dave har lärt mig vad riktig kärlek är. Givetvis har jag haft pojkvänner och relationer, men jag har aldrig ärligt kunnat säga ”jag älskar dig”, varken till pojkvänner eller ens inför mig själv då jag har befunnit mig i en relation med någon. Jag har helt enkelt aldrig upplevt hur det är att verkligen älska någon.

Dave är en snäll, lite godtrogen, rättvis, otroligt sympatisk, sjukt företagsam, hårt arbetande och genialisk humorist som delar min snålhet till punkt och pricka. Jag är uppfostrad att tänka på hur jag spenderar mina pengar och förstår Dave, där andra missuppfattar honom. 

My "pung- rat", Dave..
(den eng. direktöversättningen av ordet "pungråtta"..:)



Givetvis så är han också man, vilket medför en del brister, som vi alla säkert känner till..

Han saknar allt vad tålamod heter och saker måste hända genast när han väl bestämt sig för något. Han är impulsiv och hans idéer är ofta högtflygande och galna. Han kan ha kort stubin och oftast är det han blir förbannad på hans eget fel, i grund och botten.

Vi har ett visst element av ”opposites attract” emellan oss och dessa saker är dels positiva men skapar också ofta konflikter;



Dave:
- Ja jösses, vad har jag gett mig in på..?



Han är lång (184 cm) – Jag är kort (162 cm)

Han är stl XL – Jag är stl XS

Han är spontan – jag är oflexibel; jag planerar saker och vill inte att mina planer störs, utom givetvis i nödfall.

Hans tänkande håller oftast till uppe bland molnen – jag är jordnära; hand drar upp mig vad gäller kreativitet och jag drar ner honom mot jorden när han börjar flippa ur..

Han vill ha omedelbar action – jag vill först analysera och sedan agera; jag behöver betänketid, tid han inte anser sig ha..

Han älskar komplicerade lösningar – jag uppskattar enkelhet; ja, ibland undrar jag vad han sysslar med..

Han älskar att starta nya projekt – jag älskar att starta nya projekt; skillnaden är att han gärna lämnar över sina projekt efter att ha startat upp dem, eftersom han endast gillar själva uppstartsfasen, medan blir jag så fäst vid mina projekt att jag inte kan låta någon annan ta över..

Han lever i kaos – jag älskar struktur och ordning; jag sköter hans bokföring och han tjänar pengar ”som genom ett mirakel”..

Han älskar mig – jag älskar honom; på den punkten är vi i alla fall överens..

Första inlägget

Jag vill börja med att förklara varför jag skapat bloggen, då jag inte direkt känner något behov av att föra en "offentlig dagbok". Nejdå, det har gått så bra utan dagbok överhuvudtaget hittills så det är inte dit jag vill komma..

Det handlar mest om viljan att förbättra! (ständig förbättring à la LEAN Manufacturing- principerna)

Här sitter jag alltså nu framför datorn, dricker en kall öl, chattar via skype med en kompis och surfar runt bland diverse random bloggar..

Gång på gång infinner sig samma frågeställning i mitt huvud; VARFÖR bloggar vissa människor överhuvudtaget? De beskriver hur de "tillagade och åt potatismos till middag" och "hur gott det var eller inte var, blöjbyten och punkterade cykeldäck".. Meh! Vem fan bryr sig om detta egentligen?

Samtidigt sker det, så gott som dagligen, en uppsjö av absurda saker i mitt liv..och jag hinner inte blogga om det..

Sedan kommer nästa fråga; det finns sk. professionella bloggare därute, alltså folk som tjänar pengar på sina bloggar och kan försörja sig på det.. Om de nu är "professionella" bloggare; varför kan de inte STAVA? Ja, jag utvecklar inte detta vidare för det känns bara som en massa gnäll..



That's the difference between
 "I am here"and "here I am" :)

Jag har alltid lärt mig att inte gnälla; utan att göra något för att förbättra situationen istället. Så låt oss dra lite slutsatser såhär på stående fot..

1.       Jag kan stava. (iaf. så länge jag är nykter)

2.       Folk skulle förmodligen få, iallafall lite, glädje och kanske till och med ett gott skratt av de inlägg som jag hade kunnat få ihop i min blogg..

So..why not?

Jag ska ge det ett ärligt försök, må det bära eller brista..

Här kommer min offentliga dagbok! - Enjoy! :)