Vårkänslor

Jag tar genast tillbaka vad jag sagt i tidigare inlägg om att Tarzan skrämt bort alla katter från vår tomt.

Häromkvällen låg Dave deckad på soffan när det var dags att gå och lägga sig. Jag hade inte hjärta att väcka stackaren och lämnade honom således där han låg, stängde av TV och alla lampor och gick och la mig med katten i sovrummet.

Efter bara några minuter stack Tarzan, vilket inte alls är ovanligt. Han begav sig ut på rövarstråt gissade jag och tänkte inte mer på det. Efter en liten stund såg jag ur ögonvrån en mörk skugga som hastigt rörde sig genom hallen och in badrummet. Det var för mörkt för att jag skulle kunna urskilja vad det var på direkten och jag trodde att det var Tarzan som smög runt.

Efter den hastiga turen in i badrummet kom skuggan ut igen och jag såg att det var den svarta katten som vi har springandes i området. Den stannade till i några sekunder och stirrade på mig. Jag visste att Tarzan var någonstans i huset och tänkte genast att nu blir det bråk här.

Jag reste mig för att mota ut den svarta men den hann försvinna in i vardagsrummet innan jag hann fram. Jag väntade mig ett jävla hallå i vardagsrummet där de två katterna måste ha mötts men inget hände.. Jag stod stilla i hallen i mörkret och bara väntade..

Plötsligt hör jag den svarta katten "sjunga" i vardagsrummet varpå tystnad infann sig..

Just då i det ögonblicket förstod jag att det inte var frågan om bråk, snarare kärlek..

Det verkar banne mig som att vår tonåring har skaffat sig en flickvän.. Inte konstigt att han inte blivit fetare, trots att jag dubblat matransonen.. Kärringen äter ju upp allt!

För övrigt så luktade hela huset kattpiss morgonen därpå. De båda har förmodligen markerat och dubbelmarkerat i alla rum under sitt möte under natten..

Ja, se den ungdomen..

Ja,ja, vi får se hur länge det håller, som den cyniska föräldern hade sagt.. :)