Kontrollpanelen |
Dave testar radion |
Och såhär vacker är Santa Ynez- dalen då vi väl kommit upp i det blå.. |
Jag kan väl medge att det är lite scary i början, innan man vant sig vid att åka i ett så litet plan. Det är inte direkt samma smidiga upplevelse som ett jumbo jet.. Turbulens i ett jet och i ett cessna skiljer sig såtillvida att allt i det lilla planet känns, och ÄR, så sjukt "nära". Man sitter i ett plan där fönstrena går att öppna, kontroller är manuella och detaljerna framgår så tydligt.. Sådant man nog egentligen mår bättre av att inte veta..Man vänjer sig dock rätt fort och när vi väl är tillräckligt högt upp så upphör skakningarna och det blir relativt behagligt att åka..
![]() |
J & A redo för take-off |
Tyvärr så lider både J & A av senilitet och J kan knappt minnas vad han själv nyss sagt och ofta upprepar han samma saker gång på gång.. A är lite bättre men han tycker itället om att "vandra", dvs. fly och försvinna.. Lägg till det faktum att han är den värsta sortens kvinnokarl och har en "flickvän" i vart kvarter..
![]() |
Ja, det är ju iallafall roligt- så länge man minns.. |
Hursomhelst, J verkade märkligt ointresserad av själva flygturen och i bilen, på väg hem från S.B's flygplats så frågade han Dave; - "Du, innan vi satte oss i den här bilen...vad gjorde vi då?" Dave svarade att -"vi var ute och flög, J.. - "Ahaaa", svarade J, utan att ens verka det minsta imponerad av det svaret.. (Bortskämda människa.. :))
Det är ganska tragiskt tycker jag.. Att man kan glömma sådant som man typ levde för tidigare i livet.. Hemskast är väl förmodligen när man inte längre minns sin familj, sina barn, eller ens vem man själv är..
No comments:
Post a Comment